BloggProffs

Den hemliga vetenskapens konturer

Inledande anmärkningar till den första utgåvan 1910

Ger man ut en bok som denna så bör man med jämnmod kunna föreställa sig alla de olika sätt att bedöma dess innehåll som kan förekomma i vår tid. Det kunde ju exempelvis hända att någon som börjar läsa om ett eller annat så som det skildras här redan har gjort sig tankar om dessa ting i enlighet med naturvetenskapliga rön. Då kan omdömet lyda: ”Man häpnar över att det i vår tid över huvud taget är möjligt att lägga fram sådana påståenden. Här bollas det med de enklaste naturvetenskapliga begrepp på ett sätt som inbjuder till slutsatsen att det föreligger en rentav obegriplig brist på kännedom om de mest elementära kunskaperna i ämnet. Så som författaren använder begrepp som ’värme’ t.ex. kan man bara göra om hela det moderna tänkesättet i fysiken har gått en spårlöst förbi. Varenda en som bara har någon hum om de enklaste grundelementen i denna vetenskap skulle kunna visa honom att det han säger inte ens är värt att kallas dilettantism, utan bara kan ges beteckningen ’total okunnighet’…”

Många fler satser från ett sådant resonemang, som absolut vore möjligt, skulle man nu kunna tillfoga. Men man skulle också kunna föreställa sig att ovanstående uttalande fick ungefär följande avslutning: ”Efter ett par sidors läsning i den här boken kommer man att lägga den ifrån sig med ett småleende på läpparna – eller totalt indignerad, om man har ett sådant temperament. Och man säger sig: Det är då bra märkvärdigt, vilka överdrifter ett rubbat tänkesätt kan driva fram! De här utläggningarna hör hemma bland de allsköns kuriositeter man så ofta stöter på nuförtiden.”

Men vad säger då bokens författare om han verkligen skulle få höra ett sådant omdöme? Måste han inte helt enkelt från sin ståndpunkt betrakta den som fäller det som en föga omdömesgill läsare? Eller som en som helt saknar god vilja till att komma fram till ett förstående omdöme?

Svaret på detta är: nej, den här bokens författare gör absolut inte alltid det. Han kan gott föreställa sig att den som fäller ett sådant omdöme mycket väl kan vara en person med stor klokhet, kanske en duglig vetenskapsman, som har för vana att bilda sig sina omdömen mycket samvetsgrant. Bokens författare är i stånd att tänka sig in i själen hos en sådan personlighet och kan föreställa sig vilka orsaker det är som kan leda fram till ett sådant omdöme. För att nu göra det möjligt att uppfatta vad som verkligen sägs i boken måste dess författare göra något som i allmänhet tycks honom opassande men just i detta fall är en tvingande nödvändighet, nämligen gå in på några personliga ting. Det ska dock inte framföras något i detta avseende som inte hänger direkt samman med beslutet att skriva den här boken.

Det som sägs i en sådan bok skulle definitivt inte ha något berättigande om det bara hade en personlig karaktär. Den måste innehålla skildringar som varje människa kan komma fram till. Och de måste uttryckas på ett sådant sätt att man inte kan se någon personlig färgning, i den mån detta över huvud taget är möjligt. Det personliga ska alltså inte avse något i den riktningen. Det ska bara gälla sådant som kan förklara hur författaren kan finna det ovannämnda omdömet om sina framställningar begripligt men ändå har kunnat skriva sin bok.

 

Det finns ju i och för sig något som kunde ha gjort det överflödigt att lägga fram det personliga. Det hade varit att mycket utförligt framhålla alla de enskildheter som visar att framställningen i den här boken i själva verket stämmer överens med den nutida vetenskapen. Därtill hade det emellertid behövts åtskilliga band som inledning till boken. Och då detta för ögonblicket inte kan åstadkommas ter det sig för författaren nödvändigt att redogöra vilka personliga förhållanden det är som får honom att känna sig berättigad att hävda en sådan överensstämmelse.

Han skulle helt visst aldrig ha offentliggjort allt det som sägs om exempelvis värmeprocesser i denna bok, om han inte hade kunnat åberopa följande. För trettio år sedan hade han möjlighet att genomföra ett studium av fysik som grenade ut sig till de olika sidorna av denna vetenskap. På värmefenomenens område stod på den tiden förklaringarna till den så kallade mekaniska värmeteorin i centrum för studiet. Och denna ”mekaniska värmeteori” ägnade han till och med ett alldeles särskilt intresse. Den historiska utvecklingen av dessa förklaringar hörde till det han ständigt återkom till i sina studier. De förknippades ju på den tiden med namn som Jul. Robert Mayer, Helmholtz, Joule, Clausius och andra. Under sin studietid skaffade han sig genom detta en tillräcklig grund för att kunna följa alla de verkliga framsteg som hittills gjorts inom den fysikaliska värmeläran. Det möter heller inga hinder för honom att försöka tränga in i allt som vetenskapen nu åstadkommer på detta område.

Hade bokens författare varit tvungen att säga sig att han inte förmår detta, då hade det varit en anledning för honom att låta det som framförts i boken få förbli osagt och oskrivet. Han har verkligen gjort det till sin princip att på området för vetenskapen om det andliga bara tala eller skriva om sådant där han på ett sätt som förefaller honom själv tillräckligt också skulle kunna beskriva vad den nutida vetenskapen vet om saken.

Med detta vill han absolut inte uttala något som skulle vara ett allmänt krav på alla. Envar kan med all rätt känna behov av att meddela och publicera sådant som hans omdömesförmåga, känsla och sunda sinne för sanning driver honom till – även utan att veta vad som kan sägas från den samtida vetenskapens synpunkt om de ting det gäller. Författaren till denna bok skulle bara för sin del vilja hålla sig till det ovan sagda.

Det förekommer i denna bok några satser om människans körtelsystem och hennes nervsystem. Dem skulle han aldrig ha formulerat om han inte också haft möjlighet att göra ett försök att tala om dessa ting med de vändningar som en nutida naturvetenskapsman använder när han talar om de båda systemen från vetenskaplig synpunkt.

Det kan alltså vara möjligt att komma fram till uppfattningen, att den som talar om ”värme” så som det görs här måste vara ovetande om den nutida fysikens grundelement. Och trots detta kan det ändå stämma att författaren till denna bok anser sig vara i sin fulla rätt att göra det han gjort därför att det är hans strävan att verkligen vara insatt i den samtida forskningen. Det kan också stämma, att han skulle låta bli att tala så om denna forskning vore främmande för honom.

Han är klar över att motivet för en sådan princip ganska lätt kan förväxlas med anspråksfullhet. Men beträffande föreliggande bok är det ändå nödvändigt att sådana saker blir uttalade, så att inte författarens verkliga motiv förväxlas med helt andra. Och en sådan förväxling skulle ju kunna vara mycket värre än att anses anspråksfull.

Även från filosofisk ståndpunkt kunde man nu tänka sig ett utlåtande. Det kunde t.ex. ta följande form. Den som i egenskap av filosof läser denna bok frågar sig: ”Har författaren låtit hela det kunskapsteoretiska arbetet i nutiden gå sig förbi? Har han aldrig hört talas om en man vid namn Kant och att det enligt honom helt enkelt är filosofiskt otillåtet att komma med ting som dessa?”

Här skulle man återigen kunna fortsätta i samma stil. Men bedömningen kunde också avslutas på följande sätt: ”För en filosof är det helt enkelt outhärdligt att läsa sådant okritiskt, naivt och amatörmässigt nonsens. Det vore ren tidsförlust att inlåta sig närmare på det.”

Av samma motiv som det nyss antydda skulle författaren även här vilja framföra något personligt, alla missförstånd till trots som det kan ge upphov till. Han började studera Kant i 16-årsåldern. Och idag tror han sig verkligen om att kunna göra en helt objektiv bedömning av innehållet i föreliggande bok från Kants ståndpunkt. Också i detta fall skulle han ha haft anledning att avhålla sig från att skriva boken om han varit okunnig om vad som kan föranleda en filosof att med ledning av nutidens kritiska måttstock finna det hela naivt.

Men man kan faktiskt veta hur gränserna för en möjlig kunskap här överskrids i Kants mening. Man kan veta, hur Herbart skulle finna en ”naiv realism” som inte nått fram till en ”bearbetning av  begreppen” osv., osv. Man kan t.o.m. veta, hur den moderna pragmatismen hos James, Schiller m.fl. skulle finna måttet överskridet för det som är ”sanna föreställningar”, vilka ”vi tillägnar oss, hävdar, låter gälla och kan verifiera”. Man kan t.o.m. allvarligt ha övervägt och studerat ”Die Philosophie des Als-ob” (”som-om-filosofin”), bergsonismen och ”Kritik der Sprache” (Kritik av språket).     Allt detta kan man veta och ändå, eller just därför, anse sig berättigad att skriva det som föreligger här. Författaren till denna bok har behandlat filosofiska tankeriktningar i sina böcker ”Kunskapsteori”, ”Sanning och vetenskap”, ”Frihetens filosofi”, ”Goehtes Weltanschauung” (Goethes världsåskådning), ”Welt- und Lebensanschauungen im neunzehnten Jahrhundert” (Världs- och livsåskådningar under 1800-talet) och ”Die Rätsel der Philosophie” (Filosofins gåtor).

 

Ännu många fler slag av tänkbara omdömen skulle kunna anföras. Någon har kanske läst ett av författarens tidigare arbeten, exempelvis ”Welt- und Lebensanschauungen im neunzehnten Jahrhundert” (Världs- och livsåskådningar under 1800-talet) eller den lilla skriften ”Haeckel und seine Gegner” (Haeckel och hans motståndare). Han skulle kunna säga: ”Det är helt ofattbart, att en och samma person kan skriva detta och dessutom den nu föreliggande boken, förutom den redan tidigare utgivna ’Teosofi’. Hur kan man ena gången till den grad försvara Haeckel – och sedan åter gå till attack mot allt som följer ur dennes forskningar som en sund ’monism’? Man skulle ha förståelse för det om författaren till denna ”vetenskap om det fördolda” med eld och svärd ville gå till angrepp mot Haeckel. Men att han har försvarat honom, ja t.o.m. tillägnat honom sin bok ”Welt- und Lebensanschauungen im neunzehnten Jahrhundert” (Världs- och livsåskådningar under 1800-talet), är väl något av det mest oerhörda man kan tänka sig. Haeckel skulle säkert ha betackat sig för denna tillägnan med omisskänneligt avböjande om han vetat att dess avsändare en gång skulle komma att skriva sådant nonsens som ’Grunddragen av vetenskapen om det fördolda’ med dess mer än plumpa dualism.”

Författaren till denna bok är nu av den åsikten att man mycket väl kan förstå Haeckel utan att behöva tro att man bara skulle förstå honom om man höll allt annat för nonsens, som inte har sin upprinnelse i Haeckels egna föreställningar och förutsättningar. Men han är dessutom av den åsikten att man inte uppnår någon förståelse av Haeckel genom att bekämpa honom med ”eld och svärd” utan snarare genom att gå in på vad han har uträttat för vetenskapen. Och allra minst tror författaren att det är Haeckels motståndare som har rätt, de motståndare han t.ex. angrep i sin skrift ”Haeckel und seine Gegner” (Haeckel och hans motståndare), där han försvarade den store naturfilosofen. Och om författaren till denna skrift går utöver Haeckels förutsättningar och ställer fram en andlig uppfattning av världen vid sidan av den rent naturbundna som Haeckel företrädde måste han verkligen inte av den anledningen vara av en och samma mening som den senares motståndare. Bemödar man sig om att betrakta saken rätt, kommer man säkert att lägga märke till överensstämmelsen mellan författarens nuvarande skrifter och det han tidigare skrivit.

Det vore också fullt begripligt för författaren om någon helt allmänt och utan omsvep ville anse skildringarna i denna bok vara utgjutelser av en vildvuxen fantastik eller enbart drömmande tankelek. Men allt som finns att säga i detta avseende har redan sagts genom bokens innehåll. Där har det påvisats hur det förnuftsmässiga tänkandet i högsta grad kan och bör bli en probersten för det skildrade. Först när man underkastar det framställda en lika saklig och förnuftsenlig prövning som man t.ex. utsätter naturvetenskapliga fakta för, kan man avgöra vad förnuftet har att säga vid en sådan prövning.

 

Sedan det nu har sagts så mycket om dem som i första hand kan väntas avvisa denna bok bör det nu också riktas några ord till dem som har anledning att förhålla sig positiva till den. Det viktigaste som gäller dem finns emellertid redan sagt i det första kapitlet. Ytterligare något ska dock tillfogas här. Boken befattar sig ju med undersökningar som inte går att utföra med ett förstånd som är bundet till sinnevärlden. Men det har ändå inte framförts något som inte kan vara förståeligt för ett fördomsfritt förnuft hos var och en som med ett sunt sinne för sanningen vill göra bruk av en sådan mänsklig begåvning. Författaren tillstår rent ut att han framför allt skulle vilja få läsare som inte är beredda att i blind tro acceptera det framförda. Han önskar sig snarare läsare som anstränger sig att pröva det med hjälp av sin egen själs kunskaper och sina egna livserfarenheter. Här avses inte bara en prövning genom den andliga vetenskapens översinnliga forskningsmetoder utan framför allt den prövning som sker genom ett sunt och fördomsfritt tänkande och ett sunt mänskligt förnuft, en prövning som är absolut möjlig att genomföra.

Han önskar sig framför allt försiktiga läsare, som bara godtar sådant som logiskt kan försvaras.

Författaren är klar över att hans bok inte vore någonting värd om den bara vore beroende av den blinda tron. Den kan bara duga något till i den mån den kan vinna rättfärdigande inför ett fördomsfritt förnuft. En blind tro kan mycket lätt förväxla dårskap och vidskepelse med sanning. En och annan som gärna låter sig nöja med att hysa en blind tro på något ”översinnligt” kommer nog att finna att det ställs alltför stora krav på tänkandet i denna bok. Men beträffande de upplysningar som lämnas här rör det sig förvisso inte bara om att något ska förmedlas. Själva framställningen måste vara av sådan art att den motsvarar en samvetsgrann betraktelse på detta livsområde. Det är ju på detta område som de högsta tingen så lätt tangerar ett samvetslöst charlataneri och även kunskapen så lätt tangerar vidskepelsen i livets verklighet och där de framför allt också så lätt kan förväxlas.

Den som är bekant med ockult forskning kommer vid läsningen av boken inte att kunna undgå att märka att det har gjorts ett försök att upprätthålla vissa bestämda gränser. Författaren har försökt att strängt skilja mellan det som för närvarande kan och bör meddelas från de översinnliga kunskapernas område och det som bör framställas vid en senare tidpunkt eller åtminstone i annan form.

Skrivet i december 1909           Rudolf Steiner

Lämna en kommentar


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu