BloggProffs

STEINER 1910: Den hemliga vetenskapen

DEN HEMLIGA VETENSKAPEN 100 år 2010

Tidigt år 1910 publicerades en märklig bok. Geheimwissenschaft in Umriss - ungefär: ”Konturerna av en hemlig vetenskap” – hette den och behandlade de mest avlägsna ting som om de låg alldeles runt hörnet, vilket gav de mest vardagliga ting svindlande dimensioner.

Steiner skrev sin ”Geheimwissenschaft”, sin ”Secret Science”, som en hyllning men på sätt och vis även som ett genmäle, till Helena Petrovna Blavatskys ”Secret Doctrine” – ”Geheimlehre” på tyska, Den hemliga läran heter den svenska utgåvan.

Titeln Geheimwissenschaft var ett statement. Från hemlig lära till hemlig vetenskap. Blavatskys avhandling i två digra band är lättläst ledig i språket, varmt raljerande, ganska osystematisk och mycket fängslande. Till skillnad från nästan alla dittills publicerade texter om andligt vetande är den varken abstrakt schematisk eller svärmiskt mystifierande. Den är konkret.

Och därför utmanande. Man undrar var hon får allt ifrån. Hon refererar till persiska och tibetanska texter ingen dåförtiden hade hört talas om lika obekymrat som hon slår sin samtids naturvetenskap och teologi på fingrarna med deras egna rön. Boken Den hemliga läran slog världen med häpnad när den gavs ut på 1880-talet, ingen hade sett något liknande. Idag har man analyserat detta verk med filologins metoder och funnit ca 100 böcker i Blavatskys bibliotek vars innehåll funnit sin väg in i Den hemliga läran. Men det är idag. Länge var texten bara fascinerande och imponerande. I den rätt osammanhängande framställningen anade man en sammanhängande världsbild, och den svindlade.

Den teosofiska rörelsen var ett framgångsrikt faktum. Både i Amerika, Indien och Europa samlades människor i grupper för att studera och diskutera Blavatskys böcker och de översattes snabbt till världsspråken såväl som exempelvis svenska.

Självklart ville människor veta hur hon kunde se in i de där svindlande sammanhangen. Men dessutom kände sig många kallade att själva få tillgång till denna hemliga lära och utveckla de speciella förmågor som lät den enskilde individen skåda de stora sammanhangen själv, inte bara läsa om dem.

Blavatsky avrådde människor från att själv forska i andliga ting. Riskerna för att hamna i en spegelvärld av illusioner var allt för stora, menade hon. Men trycket var stort och motvilligt lät hon ändå inrätta en skola i ”praktisk ockultism” som det kallades, för utvalda adepter; The Esoteric School of Theosophy. Här gavs stränga och krävande övningar, dygder övades, själar luttrades. Adepter gjorde framsteg men arbetet gick långsamt och ingen nådde Blavatskys egen nivå av kunskap och klarseende. Många teosofer blev med åren besvikna, vissa sökte sig till andra sammanslutningar där man antydde att en ännu mer praktisk ockultism utövades.

Åren gick, Blavatsky dog, nittonhundratalet bröt in och med detta nya sekel kom Steiner, akademiskt skolad naturvetare och lärd humanist, filosofie doktor. Han visade snabbt att han behärskade den praktiska ockultismens metoder och valdes till ordförande i Tysklands teosofiska samfund. 

Efter ett par år anförtroddes han uppgiften att starta en avdelning av The Esoteric School i Berlin. Och Steiner ville främja andlig forskning. Han lät en del av skolan få formen av ett slutet sällskap, Mystica Aeterna, där han gradvis och systematiskt tränade upp lärlingar i andlig forskning med hjälp av den esoteriska traditionens klassiska upplevelsepedagogik: dramatiska invigningsceremonier, mytologiska perspektiv och symboltolkningar. Samma metoder som Blavatsky själv var invigd i – den så kallade Memfis-Misraimritens metoder. Med åren invigde han närmare 800 människor, både kvinnor och män, i denna metodik.

Under dessa första år började Steiner arbetet på att skriva ett mer systematisk, sammanhängande och vetenskapligt användbart verk om den kosmologi som skymtade fram i Blavatskys hemliga lära. Steiner skrev helt enkelt en lärobok i den hemliga vetenskapen. Men han gjorde det utan referenser, utan notapparat, och förlitade sig på textens internlogik samt att den som ville fördjupa sig mer arbetade med de dramatiska, levande riter, myter och bilder Steiner ställde fram inom de lyckta dörrarna till Mystica Aeternas möten.

Boken om den hemliga vetenskapen gavs ut i januari 1910. Så länge Mystica Aeterna var verksam fyllde boken två viktiga funktioner: dels som material för kompletterande självstudier, dels som en öppet redovisad ”varudeklaration” för en i övrigt hemlig undervisning grad för grad.

Men ett litet slutet logearbete var inte nog. I de rituella invigningarnas dramatiska rollspel såväl som i den personliga vägledningen var man tvungen att ägna sig åt en lärling i taget. Mycket av det som försiggick i den slutna strukturen kunde i förvandlad form nå många fler, en hel publik – ja, om tiden var mogen ett helt samhälle. Om den hemliga läran verkligen skulle bli vetenskap måste den också bli konst. Så hade det varit i alla tider.

Steiner började då, förutom att ge allt fler föredragsserier, skriva en serie dramatiska framställningar av initiatorisk karaktär. De hade dramatiska, suggestiva titlar: Invigningens port. Själarnas prövning. Tröskelns väktare. Själarna vaknar… På så sätt kunde man låta en hel publik få en levande, gripande upplevelse av symbolisk, rituell karaktär, inte helt olikt hur Mozart ett drygt sekel tidigare hade iscensatt initiationsdramat Trollflöjten i Wien. Detta gjordes för att nå en större publik i en politiskt orolig tid när ordensväsendet var hotat (det förbjöds fyra år efter Trollflöjtens premiär). Den invigde ordensbrodern Goethe, som först känt sig inspirerad att skriva en uppföljare till Trollflöjten, jobbade i stället vidare på sitt eget initiationsdrama, Faust.

Som en frukt av den effektiva men tidskrävande mysterieskolningen kom det halvrituella, symbolspäckade mysteriedramat.

År 1912 bröt Steiner med Teosofiska Samfundet och hans lärlingar grundade under hans överinseende Antroposofiska Sällskapet. Mystica Aeterna fortsatte sin diskreta undervisningverksamhet utan avbrott. En form av Kratylos gamla tempeldans – nu kallad eurytmi – började utvecklas som en ny rörelsekonst med inspiration ur detta arbete och införlivades i mysteriedramerna. Även andra kreativa danspedagoger och konstnärer, exempelvis Rudolf Laban, hämtade inspiration ur den ockulta ordenstraditionen.

Sju sådana mysteriedramer var planerade. Eurytmin kunde få en ypperlig, konstnärlig tillämpning i att synliggöra fördolda krafter och rörelser i språk och musik.

Men redan år 1914 var Steiner tvungen att lägga ner logeverksamheten. Första världskriget hade brutit ut och undantagstillstånd hade införts. För att undertrycka politiska konspirationer och allmän oro förbjöds alla grupper som ägnade sig åt hemliga möten, alltså även rent humanitära, filosofiska och andligt orienterade men slutna sällskap som Mystica Aeterna.

Tyskland och Frankrike stred. Land efter land drogs in i kriget. Ryssland hotade. Balkan brann. Samhället var i kaos och det blev svårt att arbeta i Tyskland. Men då hade Steiner och hans antroposofiska sällskap redan, 1913, flyttat till det neutrala Schweitz och börjat bygga ett tempel för mysteriedramerna och initiationsarbetet samt tillika administrativt högkvarter för den växande rörelsen. Man kunde höra kanonerna mullra i fjärran från byggplatsen.

Detta arkitektoniska mästerverk var en hyllning till Goethe – det kom till och med, från 1918, att heta Goetheanum – och var den enda scen där man offentligen framförde hela Goethes Faust, både del ett och den mer esoteriska del två, oavkortade. Läroboken om den hemliga vetenskapens grunder hade en ordentlig motvikt i form av levande symbolik och rituell konst.

Efter kriget redigerade Steiner om sina böcker för nyutgivning. Men han gjorde det i all hast och hade i de kaotiska mellankrigsåren varken tid att återuppta en levande, rituell undervisningspraktik med personlig vägledning och själavård åt enskilda adepter eller att skriva och regissera de tre återstående mysteriedramerna.

Rörelsen hade växtvärk och Europa behövde snabba politiska lösningar. Hoten kom inte bara från nationalsocialismen utan lika mycket från den ateistiska bolsjevismen, från ärkekonservativ katolicism och från opportunistiskt amerikanskt näringsliv.

Steiner vidareutvecklade nu den franske ockultisten Alexandre Saint Yves d’Alveydres synarkistiska tregreningstankar till en genomförbar samhällsmodell, ”Social tregrening” och ägnade sina krafter åt en delvis framgångsrik — men i slutänden misslyckad — politisk agitation.

Andevetenskapen fick vänta.

Trots vissa regionala framgångar tappade tregreningsrörelsen luft och saboterades av kommunistiska agitatorer. En av hans gamla lärlingar var direktör för en cigarrettfabrik, Waldorf-Astoria (efter lyxhotellet på Manhattan) och föreslog att Steiner skulle hjälpa honom att starta en skola för barn i stället. Man måste satsa på den kommande generationen, ge dem en bra start, då kan de själva bygga upp ett fungerade samhälle på längre sikt. Så gjordes och Waldorfskolan föddes 1919, Steiners kanske mest kända bidrag till samhällsutvecklingen.

När sedan Steiner med nöd och näppe undkom ett attentat – han höll föredrag på hotell Vier Jahrzeiten, som även råkade vara nationalsocialisternas regionala högkvarter 1920 - slutade han att resa till Tyskland. Men många hade fått upp ögonen för Steiner. Man reste till Schweitz. Yrkesmänniskor kom för att be Steiner om en andevetenskaplig grund för sina yrken. Efter lärarna kom läkarna. Sedan kom agronomer och andra naturvetare.

Byggarbetarna på själva Goetheanumbygget kom från två olika byggfirmor i Basel. Dessutom fanns där många volontärer från olika länder. Byggjobbarna ville höra om vetenskapliga och livsnära frågor. Under kafferasten klockan tio varje förmiddag fick de som ville höra på ett föredrag. Några av dem var biodlare och så kom en kurs i biodlingens hemligheter. Andra hade frågor om skräcködlor, om absintens verkningar, om hälsa och sjukdom, om galenskap, hormonsubstanser, luktsinnet och de andra sinnena, menstruationsblod och sädesvätska, konception och graviditet, kokain, nikotin, koffein och de andra rusgifterna, getingbon och bäverhyddor, geologiska och historiska sammanhang, alkemi, kabbala och frimureri, årstidernas djupare verkningar, Dalai Lama, Atlantis, kometer och solsystem, egyptisk mumifiering, tillvaron efter döden… Ja, listan över ämnen som behandlas i de så kallade Arbetarföredragen är ofattbart omfattande.

Steiner höll nu kurs efter kurs i praktiska tillämpningar av andevetenskapen. På nyårsafton till 1923, när han var mitt inne i ett föredrag i en serie om världshistorien och berättade hur mysterietemplet i Efesos bränts ner, gick larmet. Någon hade tänt på det nästan färdigbyggda Goetheanum. Alla han sätta sig i säkerhet – utom mordbrännaren, vars förkolnade lik hittades i askan dagen därpå – men templet av limmat ädelträ brann ner till grunden.

Röjningsarbetet sattes igång redan på nyårsdagen 1923 och Steiner ritade ett nytt Goetheanum, den här gången i armerad betong och med ett formspråk som för tankarna till en gigantisk bunker i aerodynamisk modernism. Ett år senare omstrukturerade han hela Antroposofiska Sällskapet och förberedde för en ny variant av den ursprungliga esoteriska skolan, nu uppbyggd som ett forskningsuniversitet med olika fakulteter för de olika yrkeskategorierna. Det slutna undervisningsarbetet skulle återuppstå i en ny form. Upptagningsområdet var de av Antroposofiska Sällskapets medlemmar som var teoretiskt väl insatta i den hemliga vetenskapens grunder.

Dessa medlemmar, återigen cirka 800 människor, fick även en meditativ formel med vars hjälp de kunde levandegöra innehållet i den hemliga vetenskapen – en formel som även innehåller grundstenen till en ny, meditativt insiktsbefrämjande rit. Mysteriedramerna och Faust fortsatte att uppföras och levandegöra det rituella, mytologiska och symboliska innehållet i den hemliga initiationsvetenskapen, nu på den nya scenen, länge Europas största.

En första klass i det andliga universitetet utgjorde en mental förberedelse för den dramatiska upplevelsepedagogik som skulle äga rum i en andra klass. I en tredje klass skulle än mer avancerade operationer äga rum. Första och andra klassen skulle ledas av Steiners nära medarbetare, tredje klassen av honom själv.

Men mordbranden var bara en del av offensiven mot Steiner. Under en tepaus i de avslutande förhandlingarna förgiftade någon Steiners te. Han överlevde och lät strängeligen tysta ner giftattentatet men blev aldrig helt frisk igen. Branden och giftet hade knäckt hans hälsa. Kanske visste han att hans dagar nu var räknade för han arbetade som aldrig förr i sin redan högpresterande karriär. Det var kurser i psykiatri och specialpedagogik, eurytmi och recitation för scenkonstnärer, själavård och bibeltolkning för präster, alkemiskt jordbruk för bönder, kurser för pedagoger i England – för att nämna ett axplock – och, kanske framför allt, ett åttiotal föredrag om reinkarnation med konkreta exempel ur historien. Under sin sista tid innan sjuklägret höll han tre, ibland fyra föredrag per dag förutom de personliga konsultationerna, sammanträdena och skrivarbetet. Man kan nästan säga att Steiner arbetade ihjäl sig.

Det esoteriska forskningsuniversitetet hann aldrig längre än till de förberedande lektionerna. Första tredjedelen av första klassens material hann Steiner leverera innan kraften rann ur honom. Han fortsatte att ge råd och anvisningar från sin sjukbädd och skrev även ner kärnpunkter för bearbetning av andevetenskapens tankar – ”Antroposofiska ledsatser” – och sin självbiografi fram till sitt fyrtionde år. Sedan dog han, 63 år gammal.

Man vet inte exakt hur han hade tänkt sig andra klassens arbete. Ännu mindre vet man om tredje klassen eller om de tre återstående mysteriedramerna. Efter Steiners död avstannade den explosiva utvecklingen och man koncentrerade sig på att förvalta det som redan fanns. Mysteriedramerna och Faust spelas fortfarande på Goetheanums scen, waldorfskolor och biodynamiska jordbruk bedrivs än idag efter Steiners anvisningar och det finns fortfarande en och annan eurytmiskola för scenkonstnärer, terapeuter och pedagoger.

Steiners bok om den hemliga vetenskapens grunder är fortfarande unik i sin sammanhängande och levande världsbild men den är snårig och tidsbunden i sitt språk, polemiserar mot en naturvetenskap som inte längre finns och saknar det levande kontext som utgjordes av den miljö av levande riter, myter och symboler ur vilken den föddes och som den var tänkt att stödja.

 På sin dödsbädd skriver Steiner, i självbiografin, att ”den antroposofiska boken” egentligen måste vara gripande, omskakande, spännande som en kriminalroman och tillstår att han själv långt ifrån har lyckats skriva sådana böcker. Hans språk, speciellt under de tidiga åren, är präglat av sin tids ”ickeidiomatiska” vetenskapliga jargong som givetvis har sina alldeles egna idiom och dolda litterära referenser och allusioner.

Mystica Aeterna är sedan länge ett avslutat kapitel och det sekel som gått sedan Steiner konturerade den hemliga vetenskapen har ändrat på många av de villkor som rådde på Steiners tid. Allting måste uppdateras för att inte förändra sin innebörd. Steiner menade att varje generation måste skriva om hans grundböcker till sin samtid.

En nyckel till förståelsen av antroposofiska texter i allmänhet finns antydd i Steiners reflektioner kring sin livsgärning och särskilt författarskapet. Han skriver i sin självbiografi:

”En antroposofisk bok är menad att upplevas i det inre. Då uppträder gradvis ett slags förståelse. Det kan vara mycket svagt. Men det kan – och bör – finnas där. Och det vidare befästande fördjupandet genom de övningar som beskrivs i ”Andlig skolning” är just ett fördjupande som befäster förståelsen. Det är nödvändigt för att kunna gå vidare på den andliga vägen, men en riktigt skriven antroposofisk bok bör väcka det andliga till liv hos läsaren, och inte bara vara en mängd meddelanden. Läsningen av boken ska inte bara vara ett läsande, den ska vara en upplevelse som skakar ens inre; den ska ge spänningar och lösningar.
Jag vet att det som jag givit i mina böcker är långt ifrån att genom sin inre kraft kunna utlösa en sådan upplevelse i läsarens själ. Men jag vet också att jag för varje sida utkämpade en inre kamp för att göra mitt bästa i den riktningen. Vad stilen beträffar skriver jag inte så att man kan spåra mitt subjektiva känsloliv i formuleringarna. Det som växer fram ur värme och djup känsla dämpar jag vid nedskrivandet ner till torr, matematisk stil. Men just den stilen kan bara fungera som en väckare, för läsaren måste själv låta värme och känsla vakna till liv i sig. Han kan inte helt enkelt låta dessa fortplantas från författaren till sig själv genom ett neddämpat medvetande.”

(Mein Lebensgang, slutstycket i kapitel 33 (s. 391 i sv. öv.)

Det fetstilta visar att Steiners intention med skriftliga framställningar av andliga forskningsrön är att framkalla skakande inre upplevelser. Och att han samtidigt är medveten om sina begränsningar i just detta avseende.

Ett rättesnöre när det gäller översättningar av skriven text (men inte av föredrag) i allmänhet och av Steiner i synnerhet är en anmärkning han gjorde i ett föredrag i januari 1922 (GA 303):

En översättning måste egentligen gestaltas så, att den översatta boken skulle kunna vara skriven på landets eget språk, buren av landets egen språkgenius. Någon annan sorts översättning är egentligen inte möjlig.

Steiner bemödade sig alltså om att skriva så ickeidiomatiskt som möjligt. Tanken var, antyder han i januari 1922, att underlätta för översättare. Givetvis är det tekniskt omöjligt att uttrycka sig begripligt utan att anspela på folkliga uttryck och litterära referenser – språket självt är i grund och botten inget annat än ett folkligt uttryck med referenser till det redan uttryckta som gjort intryck  – alltså ett enda stort idiom. Men Steiner ville, så gott han kunde, skriva så entydigt som möjligt för att underlätta översättares arbete och undvika missförstånd. Däremot hade han inte någon önskan att själva översättningarna skulle vara ickeidiomatiska, tvärtom menar han att en översättning måste vara en omskrivning av texten ur den egna språkgeniusens möjligheter. I princip skulle man alltså även kunna – och behöva – översätta Steiners texter även till tyska! Vad Steiner har lagt fram är råmaterialet till de uttryck hans tankar, insikter och uppslag måste få genom de språk de uttrycks på. Och det är översättarens ansvar. Förtroendet ges av Steiner till översättaren och ansvaret översättaren därmed axlar är gentemot läsarna.

Nu hann ingen förverkliga en översättning i denna mening under Steiners livstid. Han levde för övrigt bara knappt två och ett halvt år utöver den fingervisning han gav om översättande så det är inte konstigt att det inte hann bli något översatt med jordemänniskan Rudolf Steiners direkta överinseende eller godkännande. Efter hans oväntade och tidiga frånfälle var atmosfären i antroposofiska kretsar inte sådan att översättningar i denna andra kunde befrämjas, uppmuntras eller ens accepteras. Minsta avvikelse från den av Steiner nedskrivna bokstaven och interpretationskonflikterna var i full gång. Alltså stagnerade arbetet respektive kanaliserades in i andra uppgifter, i synnerhet att förverkliga praktiska och konstnärliga uppslag. Förvaltandet av texterna handlade om allt annat än den kreativa redigering som Rudolf Steiner förutsatte för att hans texter skulle kunna landa i medvetandets mylla.

Kanske är tiden inne för nya tag. Ett helt sekel har nu gått sedan Den hemliga vetenskapens konturer såg dagens ljus.

En preliminär, försiktig redigering av Steiners text skall publiceras här.

Lämna en kommentar


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu