BloggProffs

Arkiv för ‘Okategoriserat’ Kategori

En steinersk samvetenskap?

tisdag, maj 4th, 2010

REDIGERARENS FÖRORD

Boken Den hemliga vetenskapens konturer (”Geheimwissenschaft in Umriss”) börjar med en beskrivning av människans väsen. Sedan följer en svepande meditativ inblick i världens tillblivelse från tidevarv till tidevarv i stora, kosmiska epoker. Denna kunskap vårdades i de gamla babylonska och kaldeiska mysterierna och finns nedkodad i vardagslivets uttryck, till exempel namnen på den följd av sju dagar vi kallar en vecka.

En dag har ju ofta använts som liknelse för att förstå reinkarnationstanken. En enskild dag liknas då vid ett enskilt jordeliv. Men i det kosmologiska perspektivet liknas dagen vid själva jordens förkroppsligande som himlakropp. Och i denna uråldriga, esoteriska kosmologi har varje förkroppsligande av jorden namnet på en av vårt solsystems med blotta ögat synliga himlakroppar.

Ordningsföljden är alltså antydd i veckodagarnas namn: måndag är månen, tisdag är krigsguden Tyrs dag, alltså Mars på latin, onsdag – Odens dag – är Merkurius dag, torsdag är Jupiters dag, fredag – kärleksgudinnan Frejas dag – är Venus dag och lördag är Saturnus dag; jämför engelskans Saturday. 

Vi får följa med på en hugflykt in i vårt solsystems allra första inkarnation, där den enda substansen var ren värme som successivt differentierades. Därefter får vi följa med i inkarnation efter inkarnation av det allt mer kondenserade solsystemet, jorden och mänskligheten fram till vår egen tid. Även de framtida inkarnationerna av vårt solsystem skissas upp i stora drag. Efter denna kosmiska oddyssé behandlas frågan med vilka metoder detta har kunnat utforskas och bekräftats.

Texten som följer är en kontemporär tolkning där redigeraren har givit sig fria händer att renodla det författaren ville få fram till en mången gång skeptisk, akademiskt skolad allmänhet i 1910-talets Tyskland.

Begreppet Geheimwissenschaft — hemlig vetenskap — används om vetenskaper och forskningsdiscipliner med vars hjälp man vill utforska förborgade sammanhang. Förborgad heter på latin occult, som i astronomins ”ockulterad” när en planet döljer sig bakom en annan planet. Dessa vetenskaper eller forskningsmetoder har av hävd hållits hemliga, därav ordet ”Geheim” — hemlig — wissenschaft. Kända verktyg i sådana vetenskaper är kabbala, tarot, astrologi, alkemi och numerologi. Självständiggjorda och allmänt kända, för att inte säga civilisatoriskt oumbärliga, hjälpvetenskaper till astrologi och alkemi är astronomin och kemin. Dessa är idag kända som egna storheter. Mindre känt är att de började som hjälpvetenskaper till de hemliga vetenskaperna astrologi och alkemi.

Varför detta hemlighetsmakeri?

En av orsakerna till att man höll dessa vetenskaper hemliga är att de kan missbrukas. Precis som man inte lär ut enkel kirurgi på öppna veckoslutskurser, även om detta vore fullt möjligt, så lär man  inte ut de hemliga vetenskaperna utan en preliminär skolning i etik och moral. Kirurgi får man inte utföra enbart för egen vinnings skull. I de hemliga vetenskapernas praktiska tillämpning, som traditionellt kallas magi, får man inte ens vilja åstunda egen vinning. Därför talar man av hävd tyst om de teoretiska grunderna, men desto mer om vikten av att vårda sitt känsloliv, sin religiösa och konstnärliga sida och sin tankeklarhet.

Denna bok talar om de teoretiska grunderna. Men den förutsätter likaväl vården av samvetet. Ville man använda en kortare variant av ordet ”Geheimwissenschaft” så skulle man alltså kunna kalla denna disciplin ”Gewissenschaft”, på svenska Samvetenskap.

Ordet ”samvetenskap” kan klinga en smula oseriöst, eftersom det är konstruerat och mångtydigt. Ändå är det träffande. Samvetet är utgångspunkten för alla sunda, ockulta undersökningar. På samma gång är det frågan om en sorts totalvetenskap, en ”theory of everything” som sammanfattar samtliga forskningsfält i ett enda grepp. I följande redigering kommer därför Steiners ”Geheimwissenschaft” att översättas samvetenskap.

Den hemliga vetenskapens konturer

tisdag, maj 4th, 2010

Inledande anmärkningar till den första utgåvan 1910

Ger man ut en bok som denna så bör man med jämnmod kunna föreställa sig alla de olika sätt att bedöma dess innehåll som kan förekomma i vår tid. Det kunde ju exempelvis hända att någon som börjar läsa om ett eller annat så som det skildras här redan har gjort sig tankar om dessa ting i enlighet med naturvetenskapliga rön. Då kan omdömet lyda: ”Man häpnar över att det i vår tid över huvud taget är möjligt att lägga fram sådana påståenden. Här bollas det med de enklaste naturvetenskapliga begrepp på ett sätt som inbjuder till slutsatsen att det föreligger en rentav obegriplig brist på kännedom om de mest elementära kunskaperna i ämnet. Så som författaren använder begrepp som ’värme’ t.ex. kan man bara göra om hela det moderna tänkesättet i fysiken har gått en spårlöst förbi. Varenda en som bara har någon hum om de enklaste grundelementen i denna vetenskap skulle kunna visa honom att det han säger inte ens är värt att kallas dilettantism, utan bara kan ges beteckningen ’total okunnighet’…”

Många fler satser från ett sådant resonemang, som absolut vore möjligt, skulle man nu kunna tillfoga. Men man skulle också kunna föreställa sig att ovanstående uttalande fick ungefär följande avslutning: ”Efter ett par sidors läsning i den här boken kommer man att lägga den ifrån sig med ett småleende på läpparna – eller totalt indignerad, om man har ett sådant temperament. Och man säger sig: Det är då bra märkvärdigt, vilka överdrifter ett rubbat tänkesätt kan driva fram! De här utläggningarna hör hemma bland de allsköns kuriositeter man så ofta stöter på nuförtiden.”

Men vad säger då bokens författare om han verkligen skulle få höra ett sådant omdöme? Måste han inte helt enkelt från sin ståndpunkt betrakta den som fäller det som en föga omdömesgill läsare? Eller som en som helt saknar god vilja till att komma fram till ett förstående omdöme?

Svaret på detta är: nej, den här bokens författare gör absolut inte alltid det. Han kan gott föreställa sig att den som fäller ett sådant omdöme mycket väl kan vara en person med stor klokhet, kanske en duglig vetenskapsman, som har för vana att bilda sig sina omdömen mycket samvetsgrant. Bokens författare är i stånd att tänka sig in i själen hos en sådan personlighet och kan föreställa sig vilka orsaker det är som kan leda fram till ett sådant omdöme. För att nu göra det möjligt att uppfatta vad som verkligen sägs i boken måste dess författare göra något som i allmänhet tycks honom opassande men just i detta fall är en tvingande nödvändighet, nämligen gå in på några personliga ting. Det ska dock inte framföras något i detta avseende som inte hänger direkt samman med beslutet att skriva den här boken.

Det som sägs i en sådan bok skulle definitivt inte ha något berättigande om det bara hade en personlig karaktär. Den måste innehålla skildringar som varje människa kan komma fram till. Och de måste uttryckas på ett sådant sätt att man inte kan se någon personlig färgning, i den mån detta över huvud taget är möjligt. Det personliga ska alltså inte avse något i den riktningen. Det ska bara gälla sådant som kan förklara hur författaren kan finna det ovannämnda omdömet om sina framställningar begripligt men ändå har kunnat skriva sin bok.

 

Det finns ju i och för sig något som kunde ha gjort det överflödigt att lägga fram det personliga. Det hade varit att mycket utförligt framhålla alla de enskildheter som visar att framställningen i den här boken i själva verket stämmer överens med den nutida vetenskapen. Därtill hade det emellertid behövts åtskilliga band som inledning till boken. Och då detta för ögonblicket inte kan åstadkommas ter det sig för författaren nödvändigt att redogöra vilka personliga förhållanden det är som får honom att känna sig berättigad att hävda en sådan överensstämmelse.

Han skulle helt visst aldrig ha offentliggjort allt det som sägs om exempelvis värmeprocesser i denna bok, om han inte hade kunnat åberopa följande. För trettio år sedan hade han möjlighet att genomföra ett studium av fysik som grenade ut sig till de olika sidorna av denna vetenskap. På värmefenomenens område stod på den tiden förklaringarna till den så kallade mekaniska värmeteorin i centrum för studiet. Och denna ”mekaniska värmeteori” ägnade han till och med ett alldeles särskilt intresse. Den historiska utvecklingen av dessa förklaringar hörde till det han ständigt återkom till i sina studier. De förknippades ju på den tiden med namn som Jul. Robert Mayer, Helmholtz, Joule, Clausius och andra. Under sin studietid skaffade han sig genom detta en tillräcklig grund för att kunna följa alla de verkliga framsteg som hittills gjorts inom den fysikaliska värmeläran. Det möter heller inga hinder för honom att försöka tränga in i allt som vetenskapen nu åstadkommer på detta område.

Hade bokens författare varit tvungen att säga sig att han inte förmår detta, då hade det varit en anledning för honom att låta det som framförts i boken få förbli osagt och oskrivet. Han har verkligen gjort det till sin princip att på området för vetenskapen om det andliga bara tala eller skriva om sådant där han på ett sätt som förefaller honom själv tillräckligt också skulle kunna beskriva vad den nutida vetenskapen vet om saken.

Med detta vill han absolut inte uttala något som skulle vara ett allmänt krav på alla. Envar kan med all rätt känna behov av att meddela och publicera sådant som hans omdömesförmåga, känsla och sunda sinne för sanning driver honom till – även utan att veta vad som kan sägas från den samtida vetenskapens synpunkt om de ting det gäller. Författaren till denna bok skulle bara för sin del vilja hålla sig till det ovan sagda.

Det förekommer i denna bok några satser om människans körtelsystem och hennes nervsystem. Dem skulle han aldrig ha formulerat om han inte också haft möjlighet att göra ett försök att tala om dessa ting med de vändningar som en nutida naturvetenskapsman använder när han talar om de båda systemen från vetenskaplig synpunkt.

Det kan alltså vara möjligt att komma fram till uppfattningen, att den som talar om ”värme” så som det görs här måste vara ovetande om den nutida fysikens grundelement. Och trots detta kan det ändå stämma att författaren till denna bok anser sig vara i sin fulla rätt att göra det han gjort därför att det är hans strävan att verkligen vara insatt i den samtida forskningen. Det kan också stämma, att han skulle låta bli att tala så om denna forskning vore främmande för honom.

Han är klar över att motivet för en sådan princip ganska lätt kan förväxlas med anspråksfullhet. Men beträffande föreliggande bok är det ändå nödvändigt att sådana saker blir uttalade, så att inte författarens verkliga motiv förväxlas med helt andra. Och en sådan förväxling skulle ju kunna vara mycket värre än att anses anspråksfull.

Även från filosofisk ståndpunkt kunde man nu tänka sig ett utlåtande. Det kunde t.ex. ta följande form. Den som i egenskap av filosof läser denna bok frågar sig: ”Har författaren låtit hela det kunskapsteoretiska arbetet i nutiden gå sig förbi? Har han aldrig hört talas om en man vid namn Kant och att det enligt honom helt enkelt är filosofiskt otillåtet att komma med ting som dessa?”

Här skulle man återigen kunna fortsätta i samma stil. Men bedömningen kunde också avslutas på följande sätt: ”För en filosof är det helt enkelt outhärdligt att läsa sådant okritiskt, naivt och amatörmässigt nonsens. Det vore ren tidsförlust att inlåta sig närmare på det.”

Av samma motiv som det nyss antydda skulle författaren även här vilja framföra något personligt, alla missförstånd till trots som det kan ge upphov till. Han började studera Kant i 16-årsåldern. Och idag tror han sig verkligen om att kunna göra en helt objektiv bedömning av innehållet i föreliggande bok från Kants ståndpunkt. Också i detta fall skulle han ha haft anledning att avhålla sig från att skriva boken om han varit okunnig om vad som kan föranleda en filosof att med ledning av nutidens kritiska måttstock finna det hela naivt.

Men man kan faktiskt veta hur gränserna för en möjlig kunskap här överskrids i Kants mening. Man kan veta, hur Herbart skulle finna en ”naiv realism” som inte nått fram till en ”bearbetning av  begreppen” osv., osv. Man kan t.o.m. veta, hur den moderna pragmatismen hos James, Schiller m.fl. skulle finna måttet överskridet för det som är ”sanna föreställningar”, vilka ”vi tillägnar oss, hävdar, låter gälla och kan verifiera”. Man kan t.o.m. allvarligt ha övervägt och studerat ”Die Philosophie des Als-ob” (”som-om-filosofin”), bergsonismen och ”Kritik der Sprache” (Kritik av språket).     Allt detta kan man veta och ändå, eller just därför, anse sig berättigad att skriva det som föreligger här. Författaren till denna bok har behandlat filosofiska tankeriktningar i sina böcker ”Kunskapsteori”, ”Sanning och vetenskap”, ”Frihetens filosofi”, ”Goehtes Weltanschauung” (Goethes världsåskådning), ”Welt- und Lebensanschauungen im neunzehnten Jahrhundert” (Världs- och livsåskådningar under 1800-talet) och ”Die Rätsel der Philosophie” (Filosofins gåtor).

 

Ännu många fler slag av tänkbara omdömen skulle kunna anföras. Någon har kanske läst ett av författarens tidigare arbeten, exempelvis ”Welt- und Lebensanschauungen im neunzehnten Jahrhundert” (Världs- och livsåskådningar under 1800-talet) eller den lilla skriften ”Haeckel und seine Gegner” (Haeckel och hans motståndare). Han skulle kunna säga: ”Det är helt ofattbart, att en och samma person kan skriva detta och dessutom den nu föreliggande boken, förutom den redan tidigare utgivna ’Teosofi’. Hur kan man ena gången till den grad försvara Haeckel – och sedan åter gå till attack mot allt som följer ur dennes forskningar som en sund ’monism’? Man skulle ha förståelse för det om författaren till denna ”vetenskap om det fördolda” med eld och svärd ville gå till angrepp mot Haeckel. Men att han har försvarat honom, ja t.o.m. tillägnat honom sin bok ”Welt- und Lebensanschauungen im neunzehnten Jahrhundert” (Världs- och livsåskådningar under 1800-talet), är väl något av det mest oerhörda man kan tänka sig. Haeckel skulle säkert ha betackat sig för denna tillägnan med omisskänneligt avböjande om han vetat att dess avsändare en gång skulle komma att skriva sådant nonsens som ’Grunddragen av vetenskapen om det fördolda’ med dess mer än plumpa dualism.”

Författaren till denna bok är nu av den åsikten att man mycket väl kan förstå Haeckel utan att behöva tro att man bara skulle förstå honom om man höll allt annat för nonsens, som inte har sin upprinnelse i Haeckels egna föreställningar och förutsättningar. Men han är dessutom av den åsikten att man inte uppnår någon förståelse av Haeckel genom att bekämpa honom med ”eld och svärd” utan snarare genom att gå in på vad han har uträttat för vetenskapen. Och allra minst tror författaren att det är Haeckels motståndare som har rätt, de motståndare han t.ex. angrep i sin skrift ”Haeckel und seine Gegner” (Haeckel och hans motståndare), där han försvarade den store naturfilosofen. Och om författaren till denna skrift går utöver Haeckels förutsättningar och ställer fram en andlig uppfattning av världen vid sidan av den rent naturbundna som Haeckel företrädde måste han verkligen inte av den anledningen vara av en och samma mening som den senares motståndare. Bemödar man sig om att betrakta saken rätt, kommer man säkert att lägga märke till överensstämmelsen mellan författarens nuvarande skrifter och det han tidigare skrivit.

Det vore också fullt begripligt för författaren om någon helt allmänt och utan omsvep ville anse skildringarna i denna bok vara utgjutelser av en vildvuxen fantastik eller enbart drömmande tankelek. Men allt som finns att säga i detta avseende har redan sagts genom bokens innehåll. Där har det påvisats hur det förnuftsmässiga tänkandet i högsta grad kan och bör bli en probersten för det skildrade. Först när man underkastar det framställda en lika saklig och förnuftsenlig prövning som man t.ex. utsätter naturvetenskapliga fakta för, kan man avgöra vad förnuftet har att säga vid en sådan prövning.

 

Sedan det nu har sagts så mycket om dem som i första hand kan väntas avvisa denna bok bör det nu också riktas några ord till dem som har anledning att förhålla sig positiva till den. Det viktigaste som gäller dem finns emellertid redan sagt i det första kapitlet. Ytterligare något ska dock tillfogas här. Boken befattar sig ju med undersökningar som inte går att utföra med ett förstånd som är bundet till sinnevärlden. Men det har ändå inte framförts något som inte kan vara förståeligt för ett fördomsfritt förnuft hos var och en som med ett sunt sinne för sanningen vill göra bruk av en sådan mänsklig begåvning. Författaren tillstår rent ut att han framför allt skulle vilja få läsare som inte är beredda att i blind tro acceptera det framförda. Han önskar sig snarare läsare som anstränger sig att pröva det med hjälp av sin egen själs kunskaper och sina egna livserfarenheter. Här avses inte bara en prövning genom den andliga vetenskapens översinnliga forskningsmetoder utan framför allt den prövning som sker genom ett sunt och fördomsfritt tänkande och ett sunt mänskligt förnuft, en prövning som är absolut möjlig att genomföra.

Han önskar sig framför allt försiktiga läsare, som bara godtar sådant som logiskt kan försvaras.

Författaren är klar över att hans bok inte vore någonting värd om den bara vore beroende av den blinda tron. Den kan bara duga något till i den mån den kan vinna rättfärdigande inför ett fördomsfritt förnuft. En blind tro kan mycket lätt förväxla dårskap och vidskepelse med sanning. En och annan som gärna låter sig nöja med att hysa en blind tro på något ”översinnligt” kommer nog att finna att det ställs alltför stora krav på tänkandet i denna bok. Men beträffande de upplysningar som lämnas här rör det sig förvisso inte bara om att något ska förmedlas. Själva framställningen måste vara av sådan art att den motsvarar en samvetsgrann betraktelse på detta livsområde. Det är ju på detta område som de högsta tingen så lätt tangerar ett samvetslöst charlataneri och även kunskapen så lätt tangerar vidskepelsen i livets verklighet och där de framför allt också så lätt kan förväxlas.

Den som är bekant med ockult forskning kommer vid läsningen av boken inte att kunna undgå att märka att det har gjorts ett försök att upprätthålla vissa bestämda gränser. Författaren har försökt att strängt skilja mellan det som för närvarande kan och bör meddelas från de översinnliga kunskapernas område och det som bör framställas vid en senare tidpunkt eller åtminstone i annan form.

Skrivet i december 1909           Rudolf Steiner

STEINER 1910: Den hemliga vetenskapen

tisdag, maj 4th, 2010

DEN HEMLIGA VETENSKAPEN 100 år 2010

Tidigt år 1910 publicerades en märklig bok. Geheimwissenschaft in Umriss - ungefär: ”Konturerna av en hemlig vetenskap” – hette den och behandlade de mest avlägsna ting som om de låg alldeles runt hörnet, vilket gav de mest vardagliga ting svindlande dimensioner.

Steiner skrev sin ”Geheimwissenschaft”, sin ”Secret Science”, som en hyllning men på sätt och vis även som ett genmäle, till Helena Petrovna Blavatskys ”Secret Doctrine” – ”Geheimlehre” på tyska, Den hemliga läran heter den svenska utgåvan.

Titeln Geheimwissenschaft var ett statement. Från hemlig lära till hemlig vetenskap. Blavatskys avhandling i två digra band är lättläst ledig i språket, varmt raljerande, ganska osystematisk och mycket fängslande. Till skillnad från nästan alla dittills publicerade texter om andligt vetande är den varken abstrakt schematisk eller svärmiskt mystifierande. Den är konkret.

Och därför utmanande. Man undrar var hon får allt ifrån. Hon refererar till persiska och tibetanska texter ingen dåförtiden hade hört talas om lika obekymrat som hon slår sin samtids naturvetenskap och teologi på fingrarna med deras egna rön. Boken Den hemliga läran slog världen med häpnad när den gavs ut på 1880-talet, ingen hade sett något liknande. Idag har man analyserat detta verk med filologins metoder och funnit ca 100 böcker i Blavatskys bibliotek vars innehåll funnit sin väg in i Den hemliga läran. Men det är idag. Länge var texten bara fascinerande och imponerande. I den rätt osammanhängande framställningen anade man en sammanhängande världsbild, och den svindlade.

Den teosofiska rörelsen var ett framgångsrikt faktum. Både i Amerika, Indien och Europa samlades människor i grupper för att studera och diskutera Blavatskys böcker och de översattes snabbt till världsspråken såväl som exempelvis svenska.

Självklart ville människor veta hur hon kunde se in i de där svindlande sammanhangen. Men dessutom kände sig många kallade att själva få tillgång till denna hemliga lära och utveckla de speciella förmågor som lät den enskilde individen skåda de stora sammanhangen själv, inte bara läsa om dem.

Blavatsky avrådde människor från att själv forska i andliga ting. Riskerna för att hamna i en spegelvärld av illusioner var allt för stora, menade hon. Men trycket var stort och motvilligt lät hon ändå inrätta en skola i ”praktisk ockultism” som det kallades, för utvalda adepter; The Esoteric School of Theosophy. Här gavs stränga och krävande övningar, dygder övades, själar luttrades. Adepter gjorde framsteg men arbetet gick långsamt och ingen nådde Blavatskys egen nivå av kunskap och klarseende. Många teosofer blev med åren besvikna, vissa sökte sig till andra sammanslutningar där man antydde att en ännu mer praktisk ockultism utövades.

Åren gick, Blavatsky dog, nittonhundratalet bröt in och med detta nya sekel kom Steiner, akademiskt skolad naturvetare och lärd humanist, filosofie doktor. Han visade snabbt att han behärskade den praktiska ockultismens metoder och valdes till ordförande i Tysklands teosofiska samfund. 

Efter ett par år anförtroddes han uppgiften att starta en avdelning av The Esoteric School i Berlin. Och Steiner ville främja andlig forskning. Han lät en del av skolan få formen av ett slutet sällskap, Mystica Aeterna, där han gradvis och systematiskt tränade upp lärlingar i andlig forskning med hjälp av den esoteriska traditionens klassiska upplevelsepedagogik: dramatiska invigningsceremonier, mytologiska perspektiv och symboltolkningar. Samma metoder som Blavatsky själv var invigd i – den så kallade Memfis-Misraimritens metoder. Med åren invigde han närmare 800 människor, både kvinnor och män, i denna metodik.

Under dessa första år började Steiner arbetet på att skriva ett mer systematisk, sammanhängande och vetenskapligt användbart verk om den kosmologi som skymtade fram i Blavatskys hemliga lära. Steiner skrev helt enkelt en lärobok i den hemliga vetenskapen. Men han gjorde det utan referenser, utan notapparat, och förlitade sig på textens internlogik samt att den som ville fördjupa sig mer arbetade med de dramatiska, levande riter, myter och bilder Steiner ställde fram inom de lyckta dörrarna till Mystica Aeternas möten.

Boken om den hemliga vetenskapen gavs ut i januari 1910. Så länge Mystica Aeterna var verksam fyllde boken två viktiga funktioner: dels som material för kompletterande självstudier, dels som en öppet redovisad ”varudeklaration” för en i övrigt hemlig undervisning grad för grad.

Men ett litet slutet logearbete var inte nog. I de rituella invigningarnas dramatiska rollspel såväl som i den personliga vägledningen var man tvungen att ägna sig åt en lärling i taget. Mycket av det som försiggick i den slutna strukturen kunde i förvandlad form nå många fler, en hel publik – ja, om tiden var mogen ett helt samhälle. Om den hemliga läran verkligen skulle bli vetenskap måste den också bli konst. Så hade det varit i alla tider.

Steiner började då, förutom att ge allt fler föredragsserier, skriva en serie dramatiska framställningar av initiatorisk karaktär. De hade dramatiska, suggestiva titlar: Invigningens port. Själarnas prövning. Tröskelns väktare. Själarna vaknar… På så sätt kunde man låta en hel publik få en levande, gripande upplevelse av symbolisk, rituell karaktär, inte helt olikt hur Mozart ett drygt sekel tidigare hade iscensatt initiationsdramat Trollflöjten i Wien. Detta gjordes för att nå en större publik i en politiskt orolig tid när ordensväsendet var hotat (det förbjöds fyra år efter Trollflöjtens premiär). Den invigde ordensbrodern Goethe, som först känt sig inspirerad att skriva en uppföljare till Trollflöjten, jobbade i stället vidare på sitt eget initiationsdrama, Faust.

Som en frukt av den effektiva men tidskrävande mysterieskolningen kom det halvrituella, symbolspäckade mysteriedramat.

År 1912 bröt Steiner med Teosofiska Samfundet och hans lärlingar grundade under hans överinseende Antroposofiska Sällskapet. Mystica Aeterna fortsatte sin diskreta undervisningverksamhet utan avbrott. En form av Kratylos gamla tempeldans – nu kallad eurytmi – började utvecklas som en ny rörelsekonst med inspiration ur detta arbete och införlivades i mysteriedramerna. Även andra kreativa danspedagoger och konstnärer, exempelvis Rudolf Laban, hämtade inspiration ur den ockulta ordenstraditionen.

Sju sådana mysteriedramer var planerade. Eurytmin kunde få en ypperlig, konstnärlig tillämpning i att synliggöra fördolda krafter och rörelser i språk och musik.

Men redan år 1914 var Steiner tvungen att lägga ner logeverksamheten. Första världskriget hade brutit ut och undantagstillstånd hade införts. För att undertrycka politiska konspirationer och allmän oro förbjöds alla grupper som ägnade sig åt hemliga möten, alltså även rent humanitära, filosofiska och andligt orienterade men slutna sällskap som Mystica Aeterna.

Tyskland och Frankrike stred. Land efter land drogs in i kriget. Ryssland hotade. Balkan brann. Samhället var i kaos och det blev svårt att arbeta i Tyskland. Men då hade Steiner och hans antroposofiska sällskap redan, 1913, flyttat till det neutrala Schweitz och börjat bygga ett tempel för mysteriedramerna och initiationsarbetet samt tillika administrativt högkvarter för den växande rörelsen. Man kunde höra kanonerna mullra i fjärran från byggplatsen.

Detta arkitektoniska mästerverk var en hyllning till Goethe – det kom till och med, från 1918, att heta Goetheanum – och var den enda scen där man offentligen framförde hela Goethes Faust, både del ett och den mer esoteriska del två, oavkortade. Läroboken om den hemliga vetenskapens grunder hade en ordentlig motvikt i form av levande symbolik och rituell konst.

Efter kriget redigerade Steiner om sina böcker för nyutgivning. Men han gjorde det i all hast och hade i de kaotiska mellankrigsåren varken tid att återuppta en levande, rituell undervisningspraktik med personlig vägledning och själavård åt enskilda adepter eller att skriva och regissera de tre återstående mysteriedramerna.

Rörelsen hade växtvärk och Europa behövde snabba politiska lösningar. Hoten kom inte bara från nationalsocialismen utan lika mycket från den ateistiska bolsjevismen, från ärkekonservativ katolicism och från opportunistiskt amerikanskt näringsliv.

Steiner vidareutvecklade nu den franske ockultisten Alexandre Saint Yves d’Alveydres synarkistiska tregreningstankar till en genomförbar samhällsmodell, ”Social tregrening” och ägnade sina krafter åt en delvis framgångsrik — men i slutänden misslyckad — politisk agitation.

Andevetenskapen fick vänta.

Trots vissa regionala framgångar tappade tregreningsrörelsen luft och saboterades av kommunistiska agitatorer. En av hans gamla lärlingar var direktör för en cigarrettfabrik, Waldorf-Astoria (efter lyxhotellet på Manhattan) och föreslog att Steiner skulle hjälpa honom att starta en skola för barn i stället. Man måste satsa på den kommande generationen, ge dem en bra start, då kan de själva bygga upp ett fungerade samhälle på längre sikt. Så gjordes och Waldorfskolan föddes 1919, Steiners kanske mest kända bidrag till samhällsutvecklingen.

När sedan Steiner med nöd och näppe undkom ett attentat – han höll föredrag på hotell Vier Jahrzeiten, som även råkade vara nationalsocialisternas regionala högkvarter 1920 - slutade han att resa till Tyskland. Men många hade fått upp ögonen för Steiner. Man reste till Schweitz. Yrkesmänniskor kom för att be Steiner om en andevetenskaplig grund för sina yrken. Efter lärarna kom läkarna. Sedan kom agronomer och andra naturvetare.

Byggarbetarna på själva Goetheanumbygget kom från två olika byggfirmor i Basel. Dessutom fanns där många volontärer från olika länder. Byggjobbarna ville höra om vetenskapliga och livsnära frågor. Under kafferasten klockan tio varje förmiddag fick de som ville höra på ett föredrag. Några av dem var biodlare och så kom en kurs i biodlingens hemligheter. Andra hade frågor om skräcködlor, om absintens verkningar, om hälsa och sjukdom, om galenskap, hormonsubstanser, luktsinnet och de andra sinnena, menstruationsblod och sädesvätska, konception och graviditet, kokain, nikotin, koffein och de andra rusgifterna, getingbon och bäverhyddor, geologiska och historiska sammanhang, alkemi, kabbala och frimureri, årstidernas djupare verkningar, Dalai Lama, Atlantis, kometer och solsystem, egyptisk mumifiering, tillvaron efter döden… Ja, listan över ämnen som behandlas i de så kallade Arbetarföredragen är ofattbart omfattande.

Steiner höll nu kurs efter kurs i praktiska tillämpningar av andevetenskapen. På nyårsafton till 1923, när han var mitt inne i ett föredrag i en serie om världshistorien och berättade hur mysterietemplet i Efesos bränts ner, gick larmet. Någon hade tänt på det nästan färdigbyggda Goetheanum. Alla han sätta sig i säkerhet – utom mordbrännaren, vars förkolnade lik hittades i askan dagen därpå – men templet av limmat ädelträ brann ner till grunden.

Röjningsarbetet sattes igång redan på nyårsdagen 1923 och Steiner ritade ett nytt Goetheanum, den här gången i armerad betong och med ett formspråk som för tankarna till en gigantisk bunker i aerodynamisk modernism. Ett år senare omstrukturerade han hela Antroposofiska Sällskapet och förberedde för en ny variant av den ursprungliga esoteriska skolan, nu uppbyggd som ett forskningsuniversitet med olika fakulteter för de olika yrkeskategorierna. Det slutna undervisningsarbetet skulle återuppstå i en ny form. Upptagningsområdet var de av Antroposofiska Sällskapets medlemmar som var teoretiskt väl insatta i den hemliga vetenskapens grunder.

Dessa medlemmar, återigen cirka 800 människor, fick även en meditativ formel med vars hjälp de kunde levandegöra innehållet i den hemliga vetenskapen – en formel som även innehåller grundstenen till en ny, meditativt insiktsbefrämjande rit. Mysteriedramerna och Faust fortsatte att uppföras och levandegöra det rituella, mytologiska och symboliska innehållet i den hemliga initiationsvetenskapen, nu på den nya scenen, länge Europas största.

En första klass i det andliga universitetet utgjorde en mental förberedelse för den dramatiska upplevelsepedagogik som skulle äga rum i en andra klass. I en tredje klass skulle än mer avancerade operationer äga rum. Första och andra klassen skulle ledas av Steiners nära medarbetare, tredje klassen av honom själv.

Men mordbranden var bara en del av offensiven mot Steiner. Under en tepaus i de avslutande förhandlingarna förgiftade någon Steiners te. Han överlevde och lät strängeligen tysta ner giftattentatet men blev aldrig helt frisk igen. Branden och giftet hade knäckt hans hälsa. Kanske visste han att hans dagar nu var räknade för han arbetade som aldrig förr i sin redan högpresterande karriär. Det var kurser i psykiatri och specialpedagogik, eurytmi och recitation för scenkonstnärer, själavård och bibeltolkning för präster, alkemiskt jordbruk för bönder, kurser för pedagoger i England – för att nämna ett axplock – och, kanske framför allt, ett åttiotal föredrag om reinkarnation med konkreta exempel ur historien. Under sin sista tid innan sjuklägret höll han tre, ibland fyra föredrag per dag förutom de personliga konsultationerna, sammanträdena och skrivarbetet. Man kan nästan säga att Steiner arbetade ihjäl sig.

Det esoteriska forskningsuniversitetet hann aldrig längre än till de förberedande lektionerna. Första tredjedelen av första klassens material hann Steiner leverera innan kraften rann ur honom. Han fortsatte att ge råd och anvisningar från sin sjukbädd och skrev även ner kärnpunkter för bearbetning av andevetenskapens tankar – ”Antroposofiska ledsatser” – och sin självbiografi fram till sitt fyrtionde år. Sedan dog han, 63 år gammal.

Man vet inte exakt hur han hade tänkt sig andra klassens arbete. Ännu mindre vet man om tredje klassen eller om de tre återstående mysteriedramerna. Efter Steiners död avstannade den explosiva utvecklingen och man koncentrerade sig på att förvalta det som redan fanns. Mysteriedramerna och Faust spelas fortfarande på Goetheanums scen, waldorfskolor och biodynamiska jordbruk bedrivs än idag efter Steiners anvisningar och det finns fortfarande en och annan eurytmiskola för scenkonstnärer, terapeuter och pedagoger.

Steiners bok om den hemliga vetenskapens grunder är fortfarande unik i sin sammanhängande och levande världsbild men den är snårig och tidsbunden i sitt språk, polemiserar mot en naturvetenskap som inte längre finns och saknar det levande kontext som utgjordes av den miljö av levande riter, myter och symboler ur vilken den föddes och som den var tänkt att stödja.

 På sin dödsbädd skriver Steiner, i självbiografin, att ”den antroposofiska boken” egentligen måste vara gripande, omskakande, spännande som en kriminalroman och tillstår att han själv långt ifrån har lyckats skriva sådana böcker. Hans språk, speciellt under de tidiga åren, är präglat av sin tids ”ickeidiomatiska” vetenskapliga jargong som givetvis har sina alldeles egna idiom och dolda litterära referenser och allusioner.

Mystica Aeterna är sedan länge ett avslutat kapitel och det sekel som gått sedan Steiner konturerade den hemliga vetenskapen har ändrat på många av de villkor som rådde på Steiners tid. Allting måste uppdateras för att inte förändra sin innebörd. Steiner menade att varje generation måste skriva om hans grundböcker till sin samtid.

En nyckel till förståelsen av antroposofiska texter i allmänhet finns antydd i Steiners reflektioner kring sin livsgärning och särskilt författarskapet. Han skriver i sin självbiografi:

”En antroposofisk bok är menad att upplevas i det inre. Då uppträder gradvis ett slags förståelse. Det kan vara mycket svagt. Men det kan – och bör – finnas där. Och det vidare befästande fördjupandet genom de övningar som beskrivs i ”Andlig skolning” är just ett fördjupande som befäster förståelsen. Det är nödvändigt för att kunna gå vidare på den andliga vägen, men en riktigt skriven antroposofisk bok bör väcka det andliga till liv hos läsaren, och inte bara vara en mängd meddelanden. Läsningen av boken ska inte bara vara ett läsande, den ska vara en upplevelse som skakar ens inre; den ska ge spänningar och lösningar.
Jag vet att det som jag givit i mina böcker är långt ifrån att genom sin inre kraft kunna utlösa en sådan upplevelse i läsarens själ. Men jag vet också att jag för varje sida utkämpade en inre kamp för att göra mitt bästa i den riktningen. Vad stilen beträffar skriver jag inte så att man kan spåra mitt subjektiva känsloliv i formuleringarna. Det som växer fram ur värme och djup känsla dämpar jag vid nedskrivandet ner till torr, matematisk stil. Men just den stilen kan bara fungera som en väckare, för läsaren måste själv låta värme och känsla vakna till liv i sig. Han kan inte helt enkelt låta dessa fortplantas från författaren till sig själv genom ett neddämpat medvetande.”

(Mein Lebensgang, slutstycket i kapitel 33 (s. 391 i sv. öv.)

Det fetstilta visar att Steiners intention med skriftliga framställningar av andliga forskningsrön är att framkalla skakande inre upplevelser. Och att han samtidigt är medveten om sina begränsningar i just detta avseende.

Ett rättesnöre när det gäller översättningar av skriven text (men inte av föredrag) i allmänhet och av Steiner i synnerhet är en anmärkning han gjorde i ett föredrag i januari 1922 (GA 303):

En översättning måste egentligen gestaltas så, att den översatta boken skulle kunna vara skriven på landets eget språk, buren av landets egen språkgenius. Någon annan sorts översättning är egentligen inte möjlig.

Steiner bemödade sig alltså om att skriva så ickeidiomatiskt som möjligt. Tanken var, antyder han i januari 1922, att underlätta för översättare. Givetvis är det tekniskt omöjligt att uttrycka sig begripligt utan att anspela på folkliga uttryck och litterära referenser – språket självt är i grund och botten inget annat än ett folkligt uttryck med referenser till det redan uttryckta som gjort intryck  – alltså ett enda stort idiom. Men Steiner ville, så gott han kunde, skriva så entydigt som möjligt för att underlätta översättares arbete och undvika missförstånd. Däremot hade han inte någon önskan att själva översättningarna skulle vara ickeidiomatiska, tvärtom menar han att en översättning måste vara en omskrivning av texten ur den egna språkgeniusens möjligheter. I princip skulle man alltså även kunna – och behöva – översätta Steiners texter även till tyska! Vad Steiner har lagt fram är råmaterialet till de uttryck hans tankar, insikter och uppslag måste få genom de språk de uttrycks på. Och det är översättarens ansvar. Förtroendet ges av Steiner till översättaren och ansvaret översättaren därmed axlar är gentemot läsarna.

Nu hann ingen förverkliga en översättning i denna mening under Steiners livstid. Han levde för övrigt bara knappt två och ett halvt år utöver den fingervisning han gav om översättande så det är inte konstigt att det inte hann bli något översatt med jordemänniskan Rudolf Steiners direkta överinseende eller godkännande. Efter hans oväntade och tidiga frånfälle var atmosfären i antroposofiska kretsar inte sådan att översättningar i denna andra kunde befrämjas, uppmuntras eller ens accepteras. Minsta avvikelse från den av Steiner nedskrivna bokstaven och interpretationskonflikterna var i full gång. Alltså stagnerade arbetet respektive kanaliserades in i andra uppgifter, i synnerhet att förverkliga praktiska och konstnärliga uppslag. Förvaltandet av texterna handlade om allt annat än den kreativa redigering som Rudolf Steiner förutsatte för att hans texter skulle kunna landa i medvetandets mylla.

Kanske är tiden inne för nya tag. Ett helt sekel har nu gått sedan Den hemliga vetenskapens konturer såg dagens ljus.

En preliminär, försiktig redigering av Steiners text skall publiceras här.

STEINER: Förmågan att förstå

fredag, april 30th, 2010
Kontemplation
Förmågan att förstå är som en ö. Mitt i vågsvallet av själslivets intryck, förnimmelser, känslor och lidelser utgör förståelsen en fast punkt. Man är på sätt och vis inte klar med ett intryck eller en förnimmelse förrän man förstått det, alltså förrän man har bildat ett begrepp som belyser intrycket eller förnimmelsen. När själens skepp har arbetat sig fram till förståelsens ö kan ett visst lugn inträda till och med i lidelsernas och affekternas storm.

Man har ett naturligt förtroende till förmågan att förstå. Vi känner att vi skulle förlora vår säkerhet i livet om vi inte hade detta förtroende. Vår mentala hälsa tar skada när vi börjar tvivla på förståndet. Ja, ett sådant tvivel är i sig följden av mental ohälsa. Och om vi inte omedelbart kan förstå ett problem genom att reflektera över det så är det ändå en tröst att förstå att vi i princip skulle förstå problemet om vi bara kunde ge vår reflektionsförmåga tillräcklig kraft och skärpa. Vår egen tillfälliga oförmåga att med förståndet få klarhet i en sak kan vi då ta med ro. Däremot kan vi svårligen uthärda tanken att förståndet som sådant inte skulle kunna komma till klarhet i en livsfråga.

Denna inställning till förståndet ligger till grund för all kunskapssträvan. Den kan dämpas av vissa själstillstånd men den kommer alltid att vara påvisbar i våra förgivettaganden.

De tänkare som förnekar tänkandets principiella giltighet och kraft förstår inte hur de själva tänker. De tänker för mycket! Det är nämligen inget annat än det allt för hårt pressade förståndet som alstrar dessa tvivel hos dem. De ser inte att de egentligen inte alls tvivlar på tänkandet: Hade de verkligen inget förtroende till sin reflektionsförmåga så skulle de ju inte heller plåga sig med dessa tvivel.

Genom att reflektera över dessa ting kan vi få en känsla för tänkandet.

När denna känsla växer och mognar finner vi något som utvecklas inom oss som kraft. Men dessutom finner vi något essentiellt, som oberoende av oss själva har ett universellt egenvara. Detta essentiella, universella egenvara kan människan reflektera sig fram till och på så sätt leva i något som samtidigt tillhör både henne själv och universum självt.

Det ligger något mycket lugnande i att kunna ge sig hän åt reflektioner. Man känner att man därigenom kan få en paus från sig själv. Och människan behöver denna känsla lika mycket som den motsatta känslan: att fullständigt kunna vara i sig själv. Mellan dessa båda känslor pendlar — andas – det sunda själslivet.  

Det mest extrema uttrycket för denna andning är vakenhet och sömn. I vaket tillstånd är människan i sig själv; hon lever sitt egenliv. Under sömnen förlorar hon sig i ett mer universellt tillstånd och är i denna mening fri från sig själv.
Dessa båda utslag av själens andning visar sig även i många andra inre tillstånd. Och livet i kontemplation och reflektion är ett själens frigörande från sig själv, precis som livet i känslor, förnimmelser, affekter och passioner är att vara i sig själv.

Så sett kan tänkandet ge oss den tröst vi behöver inför känslan att vara övergiven av världsalltet. Alla kan någon gång känna: Vad betyder mitt lilla jag i det universella livets stora ström där den flödar från oändlighet till oändlighet! Vilken mening har jag i det stora hela, med min lilla känsla, mina små önskningar och min klena vilja, som ju bara har betydelse för mig själv! Men så fort du fattat vad det innebär att kunna reflektera över det essentiella; att kunna förstå universella sammanhang, kompletteras denna känsla av litenhet med en känsla av storhet: Tänkandet, som har att göra med det universella, tar upp dig med hela din själ. Då kan man känna sig upptagen av universum; legitimerad i kosmos.

Du bekräftas, får kraft. Kraft strömmar till – inte inifrån dig själv, inte heller utifrån natur eller kultur eller medmänniskor utan uppifrån; från ovan!

Den konkreta upplevelsen är att denna kraft kommer direkt från de kosmiska makter som lyder de eviga vishetslagarna.

Därifrån är det inte långt till känslan: det är inte bara jag själv som tänker; det tänks i mig!

Den kosmiska tillblivelseprocessens vishet talar i mig genom att reflekteras i mitt tänkande. Mitt inre är ett forum där universella krafter och essenser visar sig och möts och manifesterar sig som tankar när jag låter detta ske genom att ägna mig åt kontemplativ reflektion.

_____________________________________________

Denna känsla kan givetvis avfärdas av den ena eller andra ideologin. Det finns så många sätt att ”bevisa” att det inte ”kan” vara så att världsalltet tänker sig självt i människan! Men det handlar inte om en hypotetisk slutsats här, utan om en omedelbar erfarenhet som spontant infinner sig när man arbetar sig fram till den.

Har man gjort denna erfarenhet så vet man vad det handlar om oavsett teoretiska invändningar. Man förstår också hur övertygande sådana invändningar skulle kunna vara om man inte hade själva erfarenhetsgrunden att stå på. Likaså inser man hur meningslöst det vore att argumentera om denna erfarenhet med människor som själva inte har gjort den. De har ju inte gjort det som denna erfarenhet förutsätter och kan därför inte se erfarenheten som annat än en teori, troligen en felaktig eller rentav enfaldig sådan.

Kontemplationer över reflektionsförmågan är en stor hjälp om man vill lära känna andliga traditioners själ. Man måste då försätta sig i ett tillstånd som öppnar porten till den andliga dimensionen. Denna port kan förbli tillsluten  för det skarpaste intellekt, för den mest fulländade vetenskaplighet, om man är oemottaglig för de perspektiv som väntar på att få bli upptäckta. Ett bra sätt att göra sig mottaglig för dessa finner den som ofta har känt och uppfyllts med den universella kraft som beskrivits. Denna kraft kan ge sig ur den stämning som uppstår ur ett återkommande kontemplativt umgänge med en formel som:

Jag är ett med det jag förstår.
…….

___________________________________

(Ur: Den andliga världens tröskel, Steiner 1912. Publicerad tillsammans med En väg till självkännedom. Här är båda i engelsk översättning)

Steinerutställning

torsdag, april 29th, 2010

Guggenheimmuséet i NY, och Berkley Art Museum i SF, hade en gång en utställning av de illustrationer Steiner skissade på svarta tavlan under sina föredrag. Nu kommer ytterligare en stor satsning av ett modernt museum: Alchemie des Alltags – Vardagens alkemi – som belyser Steiners livsverk. Här är en länk!

New York Times hade en presentation av utställningen. Här är en länk och nedan följer ett utdrag:

A gardener I met praised the ecological marvels of biodynamic farming, a Steiner innovation. An art historian introduced me to the Goetheanum, a templelike edifice that Steiner — an expert on Johann Wolfgang von Goethe’s theories of natural metamorphosis and the physiology of color — designed to anchor the anthroposophical colony in Dornach, Switzerland. An English professor pointed out that Saul Bellow had been a Steiner devotee. These were mere hints, though, compared with the insights I expect to gain from “Rudolf Steiner: Alchemy of the Everyday,” a traveling exhibition organized by the Vitra Design Museum in collaboration with the Kunstmuseums of Wolfsburg and Stuttgart. When it opens on May 13 in Wolfsburg, Germany, it will be Steiner’s first major retrospective ever staged outside the anthroposophic community.

The images that Vitra’s chief curator and deputy director, Mateo Kries, sent me promise a vivid portrait in the round. Watercolors and sculptures, furniture and architectural models, stage sets and eurythmy robes, lab instruments and maps will flesh out Steiner’s ideas on (among other topics) prenatal existence and child development, environmentalism and economics, medicine and reincarnation. This polymath and mystic also found time to fit the design of necklaces, headache-remedy labels, stained-glass windows and radiator covers into his cosmic Gesamtkunstwerk.

“Today, design and architecture have become very focused on technology, removed from spiritual or social questions,” Kries said. “It is fascinating to examine how Steiner dared to develop this overall vision that included everything from metaphysics and natural science to art.”

VoF

söndag, april 25th, 2010

En stursk steinerkännare ville för en tid sedan ta tjuren vid hornen. Men kanske att han i stället stack handen rakt in i getingboet. Han höll kvar den så länge han fann det meningsfullt, därefter ryckte han med värdig min åt sig det som var kvar av den.

Avsikten var att finna och komma i samspråk med den intellektuella gemenskap där man starkast odlar den scientistiska mateialism Steiner såg som sin uppgift att vederlägga. Metoden var att helt enkelt och utan polemik ställa kunskaper om Steiner och hans världsbild till förfogande — en sorts frågelåda. I början var motståndet kompakt. Sarkasmerna haglade och steinerkännaren, som kallade sig ”Kristoffer”, var fritt villebråd. Så småningom började tonen att förändras en smula. Ett tag var många av de som först bara hånat och häcklat nästan hövliga. En motvillig respekt skymtade fram här och där. Men så tog motståndet ny fart igen och till slut tackade Kristoffer för sig och loggade ut.

Var det klokt eller oklokt gjort att ge sig in i Vetenskap och Folkbildnings forum?

Att ge sig av igen?

Gick det, på det hela taget, bra eller dåligt?

Lyckades Kristoffer ”undvika onödig polemik”, som han föresatt sig?

Blir Steiners gärning mer förstådd efter detta gästspel, eller mindre?

Om så, borde fler steinerkännare försöka komma i samspråk med omvärlden?

Gjorde ”Kristoffer” en Bruce Willis eller möjliggjorde han en djupare dialog?

Döm själv!

VEM ÄR STEINER?

lördag, april 24th, 2010

Försåvitt denna fråga är grammatiskt korrekt formulerad är den svindlande. Och svårbesvarad. Något lättare är det att besvara frågan Vem var Steiner? Lyckas vi besvara den på rätt sätt så har vi även börjat besvara vår första fråga, den om vem Steiner är.

Vem var alltså nu denne Steiner?

Födelse och barndom

Man vet inte riktigt när han föddes. Troligen var det den 25 februari — ett handskrivet brev av Steiner säger så — men det kan även ha varit den 27, det är en vanlig uppgift. Detta torde dock snarare vara hans dopdag. Tiden skall i alla fall ha varit ca kl 11.15, i hemmet i stationshuset i den lilla byn Donji Kraljevec som ligger i regionen Međimurje i nordöstra Kroatien, dåvarande Ungern, eller närmare bestämt det Österrikisk-Ungerska Imperiet. Året var 1861.

Pojken döptes till Rudolphus Josephus Laurentius Steiner. Mellannamnen Joseph och Lorenz var efter gudföräldrarna Lorenz Deim och Josepha Jakl. Hans mor Franziska var av allt att döma en enkel, from kvinna, en god katolik och hängiven hustru. Fadern Johann, som trots att han fostrats av munkar var ”fritänkare”, det vill säga religionsskeptisk, var samhällsengagerad och politiskt medveten.  Från början arbetade han som skogvaktare men när han träffat sin Franziska och lantgreven han arbetade för inte ville ge sitt (obligatoriska) tillstånd till giftermålet sade han upp sig.

Han skolade om sig till telegrafist och fick jobb på Südbahn, den nya och för sin tid högteknologiska järnvägen genom imperiet. Sedermera avancerade han till stationsföreståndare.  Johann blev strax förflyttad till en annan liten by längs järnvägen, Mödling, och därefter Pottschach, där pojken Rudolf  och hans två småsyskon, systern Leopoldine och den dövstumme pojken Gustav, tillbringade sina barnaår. Leopoldine gifte sig aldrig utan bodde med sina föräldrar och sin dövstumme lillebror tills de dog.  Rudolf, som med tiden blev relativt rik och berömd, skickade regelbundet underhåll, speciellt efter 1910, då fadern dog. 

Alldeles enkelt kan det inte ha varit i det fattiga hemmet. Ibland fanns inte speciellt mycket mat på bordet. Och Rudolf Steiner berättar 1920 att han som liten skrek så högt och mycket att modern ofta fick gå ut en sväng med honom för att inte störa grannarna. 

Ritual och geometri

När Rudolf var åtta år blev fadern åter förflyttad till en ny tågstation, denna gång i byn Neudörfl ungefär en halmil öster om Wiener-Neustadt. Byn låg vid skogsbeklädda kullar och berg och Steiner berättar hur han fick plocka bär med sig hem från skolan för att dryga ut maten till familjen. En dag, berättar han, leker han inne i den tomma väntsalen då en en moster till honom plötsligt tycks stå där. Pojken drar slutsatsen att hon måste ha kommit genom kakelugnen på något vis. Hon ber honom hjälpa henne när han blivit äldre. Sedan försvinner hon lika obemärkt som hon kom. Vid middagsbordet nämner Rudolf  saken men får bannor för att han fabulerar. Senare får han veta att mostern strax innan väntsalsincidenten tagit sitt liv.

En annan händelse som gjorde stort intryck på honom var en gång när det körde förbi ett godståg. Det brann i sista vagnen men tågpesonalen var i loket och tuffade vidare utan att märka något. Precis som de andra tågen tycktes tåget med den brinnande godsvagnen slukas upp av grönskan när det försvann i fjärran.

I byskolan gick det si och så med skrivningen men där fanns en hjälplärare, Heinrich Gangl, och Rudolf och några andra långsamma barn fick stödlektioner. Gangl är viktig, ty i hans bokhylla finner den unge Rudolf en introduktionsbok i geometri.

Pojken Rudolf var rätt ensammen av sig. Han hade en stor inre värld, med funderingar och förnimmelser han inte kunde dela med någon, vare sig jämnåriga eller vuxna. Två saker kände han sig förstådd i sitt inre av: det ena var den stränga, högtidliga katolska mässan, som den gången fortfarande firades på latin och där Rudolf tjänade som altarpojke, det andra var geometrin. 

Korrekt ritual och korrekt abstraktion, där var hans gränssnitt till den inre värld han kände inte bara var hans, utan som han kände var en universell värld, verkligare och mer beständig än den yttre världen.

Musik och konst var också viktiga i det avseendet — och introducerades till Rudolf av sagde Gangl, som även spelade violin och piano – men själva gränssnitten till den andra dimensionen utgjordes för den unge Rudolf av den rituella konkretionen och den intellektuella abstraktionen.

Ändå menar Steiner, när han ser tillbaka på sin barndom, att prästen var den ojämförligt viktigaste personen i hans liv. Till och med den religionsskeptiske fadern hyste stor respekt för denne tydligen ganska karismatiske predikant och mentor, vars namn dessvärre inte längre är bekant. Till hans mest avgörande inflytanden räknar Steiner det faktum att han introducerade de för ämnet mogna eleverna till den kopernikanska astronomin.

Pojken Rudolf hatade att få smisk. Till och med mer än andra barn. Smisk var ju närmast regel på den tiden. Det gjorde honom emellertid djupt upprörd att bli fysiskt bestraffad. När han och några andra altarpojkar en gång kommit för sent till mässan och skulle få smisk för det, då lyckades Rudolf på något sätt krångla sig ur situationen. När pappa Johann fick reda på saken var det emellertid slut med altartjänsten. Ingen (utom kanske han själv) fick bära hand på hans son!

Plugghästen

Den unge Steiner var långsam med att lära sig skriva men han var snabb i huvudet. Matematik, kemi, fysik och de andra naturvetenskapliga ämnena var han bra i. Lärarna i humaniora och språk kom han inte riktigt överens med, där gick till en början det sämre. Skoltiden mellan hans tolfte och artonde år verkar överlag ha varit ojämna och hälsan var inte alltid den bästa. Ändå bedriver han självstudier i bland annat högre matematik och kärnfysik (”atomteori”) från tolvårsåldern. Han längtade efter någon att se upp till men fann till att börja med ingen, och sökte sig därför till böckernas lärdom. När han hade långtråkigt på lektionerna smygläste han egna böcker som han gömde i läseboken, något som den gången inte uppskattades av lärarna.

1877, när han var femton, upptäckte han Immanuel Kants bok Kritik av det rena förnuftet och sysselsatte sig intensivt med den — även under historielektionerna, som han hade svårt att relatera till trots att han fick högsta betyg i historia. Han beskriver vilken lycka det var för honom att kunna köpa Rottecks världshistoria och fördjupa sig på egen hand. Fichtes vetenskapslära blir viktig för honom, han vill skriva om den och grubblar en hel del över Fichtes tankar kring jaget, naturen och anden, liksom även över Schellings och Hegels filosofiska tankebyggnader. Även Darwin bekantar han sig med på egen hand.

I oktober 1879 började den då artonårige Rudolf Steiner vid Tekniska Högskolan i Wien och studerar där matematik, kemi, fysik (inklusive termodynamik), botanik och zoologi. Trots att han får ett hyfsat stipendium behöver han extraknäcka för att finansiera studierna och ger så privatlektioner. Till sin sorg måste han därför av tidsbrist avstå från att läsa geometri.

Helt utan humaniora var emellertid inte Steiner. På skolan träffar han även den kände goetheforskaren och språkvetenskaparen Karl Julius Schröer, som kom att bli en viktig mentor, samt en rad andra professorer och studenter med humaniora som sin stora passion. Han beskriver många av dem, alltid med värme, i den självbiografi han påbörjade på sin dödsbädd.

Örtsamlaren och ”M”

Ett avgörande möte var mötet med örtsamlaren Felix Kogutzki. De träffades på tåget till Wien på morgnarna, när Kogutzki skulle till apoteken och sälja morgonens örtskörd. Kogutzki var inte bara botaniskt bevandrad och allmänt beläst, han var även en synsk mystiker, och kunde beskriva naturandarnas värld i detalj. Steiner var idel öra. Han hade själv haft innerliga och mångdimensionella naturupplevelser sedan barnsben och inte kunnat dela dem med någon. Och nu fick han en mentor!

Efter drygt ett par år, när Steiner nyss fyllt 21, bjöd Kogutski hem honom till sig. Steiner hade varit i familjen Kogutzkis lilla stuga flera gånger tidigare och var mycket imponerad av örtsamlarens omfångsrika och intressanta bibliotek, hans kloka och älskväda hustru och hans fem flitiga söner. Samt att han där bjöds på kaffe i koppar som nästan rymde en hel liter.

Denna gång introducerar Kogutski Steiner till en märklig och säkert lite skrämmande person. ”Han hade en vilja som en kanonkula!” berättar Steiner senare. Denne man, som Steiner kallar ”M”, inviger Steiner i den ockulta traditionen. Steiner blir nu under några månaders tid introducerad till en världsbild och en kosmologi som skiljer sig lika mycket från den vanliga, akademiska världsbilden och kosmologin som denna skiljer sig från de primitiva naturfolkens. Alltså: Jämfört med de perspektiv på tillvaron som nu öppnar sig för den unge Steiner framstår universitetsvärldens perspektiv som oändligt primitiva.

Men ”M” visar inte bara Steiner världen i ett nytt ljus. Steiner får även se sig själv i detta ljus. Han visas vem han egentligen är och vad hans uppgift är. Så beskriver han händelsen senare. Och säger att ”M” avslutar mötet med att säga ”För att övervinna materialismen måste du krypa in i drakens skinn, ta tjuren vid hornen och undvika onödig polemik!” Steiner anmodas sätta sig väl in i sin samtids tänkesätt, både det biologistiska och det idealistiska: läsa Darwin och Haeckel å ena sidan; Hegel och Fichte å andra. ”Jag har visat dig vem du är. Gå nu, och bli den du är!” Med de orden avslutar ”M” deras tid tillsammans.

Goethe som invigd

Därefter kan Steiner få mental tillgång till den egendomliga och komplexa andra delen av Goethes Faust, som sällan recenseras och så gott som aldrig iscensätts på teatern, trots att första delen är så berömd. Och strax därefter får Steiner anställning av den berömde förläggaren Joseph Kürschner, som redaktör för förlagets utgåva av Goethes naturvetenskapliga skrifter, bland annat morfologin (metamorfosläran) och optiken (känd som Goethes färglära).

Denna djupdykning i Goethes naturiakttagelser och experiment, samt naturligtvis mötet med ”M”, leder till en sorts uppgörelse med de naturvetenskapliga föreställningar Steiner med sådan iver upptagit i den akademiska världen. Umgänget med ”M” och med Goethes texter tvingar honom att se, och se, och se igen.

Han lämnar Tekniska Högskolan i oktober 1883, utan att ta slutexamen.

(fortsättning följer)

___________________________________

Ingen av syskonen Steiner fick några barn. Familjen dog ut med dem.

Här är en länk till Steiners samlade verk på originalspråk (tyska)!

Här är en sammanfattning av Goethes Faust II på engelska!

Här är lejonparten av Steiners verk i engelsk översättning!

Här är Steiners horoskop samt en biografisk överblick på engelska!

Och klockorna klinga…

lördag, april 24th, 2010

Och klockorna klinga:

Det sköna beundra,

det sanna bevaka,

det ädla förära,

det goda besluta.

Det leder oss mänskor:

I livet till målet,

i handling till rätta,

i känslan till friden,

i tanken till ljuset.

Och lär oss ha tillit:

Till gudomens vishet

i allting som är;

i världsalltets vidder,

i själsdjupens grund!

(RS 1920)

Rudolf Steiner

fredag, april 23rd, 2010

Kära läsare,

Detta är en blogg för reflektioner, dialoger och initiativ kring arvet efter Rudolf Steiner och hans verk. Det är en helt fristående blogg och har ingen koppling till någon organisation eller grupp.

Vem som helst med ett intresse för Steiner och/eller antroposofi får bidra med vad som helst rörande sakfrågan, bara det görs med hyfsad takt och ton.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu